Publicerad 14 jul 2007 21:39

Grafik: Lena Larsson

När husdjuren tämjdes av människan blev de dummare, barnsligare och lugnare än sina vilda släktingar. Forskare letar nu efter genen som gör husdjuren  och även människorna  tama.

Det är natt i Jeriko år för 9000 år sedan. Värmen hänger kvar i de trånga, dammiga gränderna. Små råttor och möss pilar mellan husen.

Men här finns även större djur. I mörkret gnistrar gulgröna ögon med avlånga pupiller.
Några tusen år senare har de kringstrykande skuggorna nästlat sig in i våra vardagsrum.

För ungefär tio tusen år sedan blev människor jordbrukare i stället för jägare och samlare. Vi valde ut djur och växter i vår omgivning och började förändra dem med avel.

Det hände ungefär samtidigt på en handfull olika platser. I sydöstra Asien tämjde vi höns, vattenbufflar och grisar. I Amerika domesticerades kalkoner och lamor. I Mellanöstern låg ett bördigt område kring floderna Eufrat och Tigris.

Där tämjde vi kor, får, grisar och getter. Och ungefär samtidigt började vildkatter leva tillsammans med oss.

Men det fanns en stor skillnad mellan katterna och våra andra husdjur.

- Katter har inget syfte. De har aldrig haft ett syfte och de kommer antagligen aldrig att få något, säger Carlos Driscoll vid Oxford universitetet.

Carlos Driscoll har kartlagt tamkattens ursprung. För några veckor sedan kunde han visa att alla tamkatter härstammar från en vildkatt i Mellanöstern som kallas falbkatt.

Hans teori är att katterna valde oss, inte tvärtom. När de tidiga jordbrukarna började bygga byar och städer skapade de en perfekt miljö för råttor och möss. Och med dem följde vildkatterna. De var inget hot mot oss, så de fick stanna, till skillnad från lejon, schakaler och andra stora rovdjur.

De katter som inte var rädda för människor klarade sig lite bättre och efter hand blev katterna tamare och tamare. Men de förändrades inte lika mycket som andra tämjda djur.

- En stor del av tamkatters personlighet beror nog på att vi aldrig har försökt få dem att sluta jaga eller sluta vara självständiga, säger Carlos Driscoll.

Till skillnad från andra husdjur har katterna inte helt lämnat sitt vilda arv. En katt är, som många kattägare vet, fullt kapabel att välja bort sin husse eller matte. Carlos Driscoll har visat att tamkatter hela tiden har parat sig med vilda katter, och fortfarande gör det. Bondkatter och vildkatter är fortfarande så lika att det är nästan omöjligt att se skillnad på dem.

Det är bara de senaste 150 åren som vi har avlat fram olika raser av katter och verkligen förändrat deras utseende. Alla andra tamdjur har vi avlat intensivt sedan vi tämjde dem, och förändrat mycket mer. Vi har snabbspolat evolutionen i olika riktningar, förstärkt vissa egenskaper och försökt bli av med andra.

- Det som är riktigt förvånande är att det går så fort, säger Leif Andersson, professor i genetik vid Uppsala universitet.

Han har specialiserat sig på genetiska förändringar hos tamdjur, framför allt hos grisar och höns. Enligt honom tar det inte mer än tio till tjugo generationer för avel att leda till stora förändringar. Vi har snabbt avlat fram kor som ger mer mjölk, höns som lägger fler ägg och grisar med mer kött.

Men när det gällde stora djur som grisar och kor var det antagligen inte produktionen som var viktigast i början. I stället valde vi antagligen ut de individer som var lugnast och sävligast. Vi valde bort de nyfikna, livliga och aggressiva.

- Man skulle kunna säga att vi har selekterat fram korkade djur, säger Leif Andersson.
Förutom att de är lite dummare än sina vilda släktingar har tama djur även andra drag gemensamt. De ser ofta lite barnsligare ut, med kortare ben och plattare huvud. Det händer även att de beter sig mer som ungdjur.

Det är svårt att veta vilka egenskaper som medvetet valdes ut av de tidiga jordbrukarna. Men det verkar som om många egenskaper har följt med när aveln egentligen har försökt förstärka något annat. I dag är det vanligt att kor eller grisar får genetiska sjukdomar om aveln är helt inriktad på bara en egenskap, till exempel köttproduktion. Det finns tecken på att det hände även när vi först började tämja djur.

I Ryssland har forskare under mer än fyrtio år försökt återskapa det som hände när människor började tämja vargar. De har avlat silver­rävar från pälsindustrin för att de ska bli så tama som möjligt.De första rävkullarna var rädda för människor, de kröp ihop och försökte ibland bita personer som närmade sig. Men i dag beter sig rävarna nästan som hundvalpar, de viftar på svansen och slickar skötarnas händer.

- Det är helt otroligt att se, och antagligen gick det till på samma sätt när vi tämjde hundar, säger Elena Jazin.

Hon är professor i beteende­genetik vid Uppsala universitet och har undersökt hur de ryska rävarna har förändrats. Det är inte bara rävarnas beteende som har blivit hundlikt, de har dessutom börjat se ut som hundar. De har fått kortare nos och bredare huvud, vissa har hängande öron som en berner sennen eller uppåtböjd svans som en irländsk fårhund.

- Det kan bero på att vissa gener styr mer än en sak, eller att vissa gener "liftar" på de gener man selekterar för. Kanske är det samma gener i vargar som i rävar och det är därför vi ser liknande förändringar när vi tämjer dem, säger Elena Jazin.

Det kan vara så att bara några få mutationer, små förändringar i arvsmassan, gör skillnaden mellan tam och vild. För trots att våra husdjur beter sig så annorlunda, och inte längre ser ut som sina anfäder, är deras gener väldigt lika.

- Den genetiska skillnaden mellan tamdjur och deras vilda anfäder är ungefär lika liten som mellan två människor från olika delar av jorden, säger Leif Andersson.

Den stora skillnaden verkar i stället finnas mellan vilda djur som går att tämja och de som är omöjliga att domesticera. Trots att det är ungefär femton tusen år sedan vi tämjde hunden, som var först, har vi bara lyckats domesticera en bråkdel av jordens arter.

- Det verkar finnas vissa egenskaper ett djur måste ha för att kunna tämjas, säger Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet.

Den viktigaste egenskapen är att djuren måste ha en social hierarki och acceptera en ledare. Dessutom måste de hålla sig lugna även i små inhägnader.

I området runt Eufrat och Tigris var vårt vanligaste jaktbyte gaseller och antiloper. Det logiska vore att de blev våra första tamdjur. Kanske gjordes försök att tämja dem, men misslyckades. Gaseller och antiloper har en nervös läggning och drabbas lätt av panik om de blir instängda. De lever visserligen i flockar men de har inga ledardjur som hästar eller vargar har.

Alla djur som vi har tämjt uppfyller kraven på lugn och social hierarki, utom katter. Vildkatter lever ensamma och är aggressiva mot andra katter. Tamkatter tolererar andra katter, även om de inte är flockdjur. Till exempel kan flera katter äta från samma matskål, även om de inte känner varandra. En vildkatt försvarar maten mot andra katter tills en starkare katt driver bort den.

Carlos Driscoll tror att nyckeln till domesticeringen finns i tamkatternas sociala beteende. Han har nu börjat leta efter vilka gener det är som gör att tamkatten beter sig så annorlunda än vildkatten. Om de finns hos katter tror han att samma gener finns hos andra tama djur. Och även hos människor.

- Människor är ju också domesticerade, det finns inga människor som föds vilda. Och vi har samma sociala beteende som tama djur har, säger han.

Men han tror att förändringen hos oss skedde långt innan vi blev människor. Både schimpanser och gorillor är sociala, precis som vi. Men orangutanger är det inte. Så antagligen skedde förändringen någonstans i brytpunkten mellan orangutangerna och de andra människoaporna för ungefär fjorton miljoner år sedan.

Torill Kornfeldt, torill.kornfeldt@dn.se